Anna Rypi
FD i sociologi | Universitetslektor i socialt arbete och sociologi
Välviljans variationer : Moraliska gränsdragningar inom brottsofferjourer
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Klassiska såväl som moderna sociologer har hävdat att moralen förlorat sin sammanhållande funktion i samhället. Medan det förmoderna samhället präglades av en betydligt mer entydig moral, som upprätthölls i ljuset av en religiös och rättslig auktoritet, har det sen- eller postmoderna samhället rört sig mot en uppluckring av det gemensamma goda. Denna förändrade samhällsbild har lett till slutsatser som att moralen skulle ha urholkats. Om nu moralen blivit mindre enhetlig, behöver det emellertid inte betyda att moralen i sig har förlorat sin funktion i samhället, men att den tar sig nya uttrycksformer. Ett exempel på detta är hur grenar av sociala rörelser kan fungera som en förmedlande länk mellan en privat och offentlig moralisk sfär. Den ideella organisationen Brottsofferjouren kan, liksom dess motsvarigheter i andra länder, ses som en sådan mellanliggande moralisk rörelse. Kampen för brottsoffer kan alltså, i enlighet med denna tolkning, ses som en protest mot moralens relativisering och uppluckring, men även som ett försök att skapa en mer tillförlitlig genuin moral i det senmoderna samhället. Representanter för offerrörelsen ger uttryck för ett behov av en moral med fasta gränser mellan gott och ont, rätt och fel. Samtidigt förefaller en sådan moralisk gräns inte alltid vara lätt att definiera och upprätthålla. Offrens erfarenheter framställs som viktiga att hörsamma, men via annan logik och moral än den strikt juridiskt definierade. Informella berättelser och formella tolkningsnivåer (i form av bidrag, lagar och förordningar) integreras i medlemmarnas moraliska retorik och stödarbete.
Avhandlingens syfte
I denna avhandling vill jag studera ideellt brottsofferstöd som en moralisk definitionsprocess. I moralfilosofisk litteratur ges ofta intrycket att moraliska frågor är något som personer sitter i sin ensamhet och överväger, med en kylig intellektuell distans. Här ska istället ett annat,sociologiskt, perspektiv på moral få framträda. Snarare än att se den som ett abstrakt värderingssystem vill jag studera hur moral görs i samarbete. Ett sådant samarbete kan vara både känslomässigt laddat och rationellt bestämt. Framförallt vill jag se moralen som intimt förbunden med människors i detta fall de inom brottsofferjourer ideellt aktivas konkreta erfarenheter och pågående samspel. Istället för att utgå ifrån att vi vet vad ett brottsoffer och en ideell medmänniska är, vill jag studera interaktioner och tolkningsprocesser kring begreppen och se hur olika tolkningsramar samspelar. Begreppet definitionsprocess pekar mot betydelsen av att en situation måste definieras som problematisk eller orättvis av ett visst antal människor i ett samhälle för att betraktas som ett samhällsproblem. Definitionsprocesser handlar till stor del om att sortera ut vilka som är rättmätiga, sympativärdiga offer. Vad jag vill uppmärksamma, är processen genom vilken en situation och dess aktörer får en officiell benämning och fylls med mening.
Min teoretiska utgångspunkt för avhandlingen kan sammanfattas via begreppet offergång. Begreppet hänvisar till de förändringar i identitet som en person som drabbats av brott kan förväntas genomgå. Det hänvisar emellertid också till de roller och positioner som de jouraktiva förväntas ta i denna process. Jag intresserar mig för hur brottsoffers moraliska karriär kan förknippas med en ideell medmänniskas moraliska karriär. För att bli stödperson i de lokala brottsofferjourer som jag studerat måste man genomgå ett urval, en kortare utbildning, utvecklingssamtal och handledning. Därmed syns en professionell styrning av den ideella stödrollen. Urvalet av stödpersoner bygger dock även på antaganden om en passande personlighet. Egenskaper som att vara empatisk, stabil och vanlig premieras. Brottsofferjouren anspelar både på personligt medmänskliga och opersonligt professionella stödideal i sitt arbete. Rollen som ideell stödperson är sociologiskt intressant eftersom den överskrider vedertagna gränser mellan en intim och en anonym relation. Detta kan kopplas till en spänning mellan ideella organisationers profilering som givare av ett medmänskligt stöd bortom statliga och professionella kontrollsystem och dagens ökande professionalisering och homogenisering av ideella organisationer.
Jag vill framföra en bild av individer som relativt aktiva, vilket är ovanligt i litteratur om brottsoffer men även visa hur brottsoffer är avhängiga olika vägvisare, beskyddare och kontrollanter. Ett brottsofferstöd kan förstås som en ansats att forma kategorisera och benämna ett initialt relativt formlöst fenomen. Enligt denna tolkning kan de aktiva inom offerrörelsen försöka guida en övergång mellan en personlig, obenämnd erfarenhet (som brottsdrabbad) och en tydlig, offentligt erkänd erfarenhet som brottsoffer. I denna övergång kan individen som benämns också vägledas och bedömas av auktoriserade guider som delger honom eller henne verktyg, i form av tolkningar, rolltaganden och strategier. Det finns olika, mer eller mindre etablerade tolkningsramar tillgängliga, som individen kan använda för att kommunicera upplevelsen av att vara brottsdrabbad.
Inledningsvis måste det ske en första kategorisering, vilken de ideella aktörerna skapar med hjälp av andra yrkesgrupper som t.ex. polisen. Kategoriseringen bygger dock också på personernas egen berättelse om brottet, samt på olika professionella utlåtanden t.ex. psykolog, läkare, socialtjänst, jurister, försäkringstjänstemän. Brottsofferjouren har inte några uttalade, gemensamma offerdefinitioner att rätta sig efter, utan har få explicita krav på klienter. Det enda tydliga kriteriet är att man bör ha utsatts för ett brott av ett slag som de jouraktiva anser att de är kapabla att ge stöd för. Många lokala jourer kräver att brottet ska vara polisanmält, men detta räcker inte för att fastställa personers offerstatus. Att man benämnas och betraktas som brottsoffer, tillika godkänns som en passande mottagare av ideellt brottsofferstöd, är en kontinuerlig definitionsprocess. Personen som initialt definierats som brottsoffer förväntas genomgå olika faser, vilka sätts i samband med olika institutionella och professionella fält.
I de psykologiska reaktions- och bearbetningsfaserna förväntas brottsoffret uttrycka ilska men också kräva sina juridiska och känslomässiga rättigheter (t.ex. kränkningsersättning). Psykologiska, byråkratiska och juridiska perspektiv appliceras och knyts samman av de jouraktiva. I en nyorienteringsfas, förväntas brottsoffren sedan gå tillbaks sitt normala liv (t.ex. till arbetet). Guidningen av en person på vägen från oklar status som personligt drabbad mot en tydlig identitet som brottsoffer framstår som en balansgång. Brottsofferjouren kan sägas ha en komplicerad uppgift då de försöker bringa jämvikt mellan varierande influenser och mellan motpoler. Som ideella medmänniskor säger de jouraktiva sig vilja protestera mot professionella gruppers okänsliga krav på brottsoffer. Som representanter för en etablerad organisation kan de emellertid också betecknas som gräsrotsbyråkrater. De ställer liknande krav och kategoriserar sina klienter enligt liknande kriterier som de institutionella aktörer de uttrycker kritik mot.
Min studie handlar dock inte om en definitiv och slutgiltig övergång från att vara (oklart definierad som) brottsdrabbad till att offentligt erkännas som ett idealt offer. Mitt intryck från empirin är istället att det handlar om en prövande, ambivalent och kontinuerlig förhandling av offeraspiranters offerstatus i och genom en ideell stödverksamhet. Förhandlingen färgas av följande (informella) avvägningar:
De jouraktiva uppmuntrar brottsoffer att kämpa för sina känslomässiga rättigheter; de vill ge brottsoffer rätten att visa sig psykiskt instabila utan att stigmatiseras av samhällsrepresentanter, dvs. sådana symptom ses som brottets konsekvenser. Men de vill å andra sidan inte ha klienter som är alltför instabila eller okontrollerade. Framförallt tolereras det inte under lång tidsperiod utan brottsoffren förväntas komma vidare i processen. I andra fall antas man ha fel sorts eller för allvarliga problem. De jouraktiva uppmuntrar vidare brottsoffer att kämpa för sina juridiska, moraliska och ekonomiska rättigheter, men de distanserar sig från personer som anses överdriva denna kamp eller ha fel motiv, vilka benämns rättshaverister eller myglare. Slutligen uppmuntras brottsoffren att tala om och söka hjälp för sina sociala problem, men problemen bör inte vara för omfattande, enligt de jouraktiva. De bör heller inte söka hjälp alltför ivrigt eller kräva för mycket i gengäld av det ideella brottsofferstödet. Istället för att bli betraktad som brottsoffer riskerar man att bli betraktad som energitjuv eller stödparasit, en typ som antas utnyttja de ideellas välvilja.
Jag benämner individen som aspirerar på namnet som brottsoffer, samt de stödåtgärder och rättigheter som kommer tillsammans med detta namn, för offeraspirant. Möjligen kan namnet uppfattas som stötande. Det kan framstå som om jag anser att människor inte verkligen har utsatts för brott. Det är emellertid inte en tolkning som jag skulle ställa mig bakom. Valet av benämning beror istället på att jag vill tydliggöra mitt antagande att begreppet offer inte endast är deskriptivt utan värdeladdat Mitt syfte är att visa benämningars betydelse för känslomässiga erfarenheter. Benämningar och klassificeringar har konsekvenser för etableringen av lagar, social policy och politiska beslut, såväl som för individers personliga identitetsskapande. Framförallt vill jag visa att en benämning och en status som offer är något som kan uppnås av (och tillskrivas) aktörer.
Klassiska såväl som moderna sociologer har hävdat att moralen förlorat sin sammanhållande funktion i samhället. Medan det förmoderna samhället präglades av en betydligt mer entydig moral, som upprätthölls i ljuset av en religiös och rättslig auktoritet, har det sen- eller postmoderna samhället rört sig mot en uppluckring av det gemensamma goda. Denna förändrade samhällsbild har lett till slutsatser som att moralen skulle ha urholkats. Om nu moralen blivit mindre enhetlig, behöver det emellertid inte betyda att moralen i sig har förlorat sin funktion i samhället, men att den tar sig nya uttrycksformer. Ett exempel på detta är hur grenar av sociala rörelser kan fungera som en förmedlande länk mellan en privat och offentlig moralisk sfär. Den ideella organisationen Brottsofferjouren kan, liksom dess motsvarigheter i andra länder, ses som en sådan mellanliggande moralisk rörelse. Kampen för brottsoffer kan alltså, i enlighet med denna tolkning, ses som en protest mot moralens relativisering och uppluckring, men även som ett försök att skapa en mer tillförlitlig genuin moral i det senmoderna samhället. Representanter för offerrörelsen ger uttryck för ett behov av en moral med fasta gränser mellan gott och ont, rätt och fel. Samtidigt förefaller en sådan moralisk gräns inte alltid vara lätt att definiera och upprätthålla. Offrens erfarenheter framställs som viktiga att hörsamma, men via annan logik och moral än den strikt juridiskt definierade. Informella berättelser och formella tolkningsnivåer (i form av bidrag, lagar och förordningar) integreras i medlemmarnas moraliska retorik och stödarbete.
Avhandlingens syfte
I denna avhandling vill jag studera ideellt brottsofferstöd som en moralisk definitionsprocess. I moralfilosofisk litteratur ges ofta intrycket att moraliska frågor är något som personer sitter i sin ensamhet och överväger, med en kylig intellektuell distans. Här ska istället ett annat,sociologiskt, perspektiv på moral få framträda. Snarare än att se den som ett abstrakt värderingssystem vill jag studera hur moral görs i samarbete. Ett sådant samarbete kan vara både känslomässigt laddat och rationellt bestämt. Framförallt vill jag se moralen som intimt förbunden med människors i detta fall de inom brottsofferjourer ideellt aktivas konkreta erfarenheter och pågående samspel. Istället för att utgå ifrån att vi vet vad ett brottsoffer och en ideell medmänniska är, vill jag studera interaktioner och tolkningsprocesser kring begreppen och se hur olika tolkningsramar samspelar. Begreppet definitionsprocess pekar mot betydelsen av att en situation måste definieras som problematisk eller orättvis av ett visst antal människor i ett samhälle för att betraktas som ett samhällsproblem. Definitionsprocesser handlar till stor del om att sortera ut vilka som är rättmätiga, sympativärdiga offer. Vad jag vill uppmärksamma, är processen genom vilken en situation och dess aktörer får en officiell benämning och fylls med mening.
Min teoretiska utgångspunkt för avhandlingen kan sammanfattas via begreppet offergång. Begreppet hänvisar till de förändringar i identitet som en person som drabbats av brott kan förväntas genomgå. Det hänvisar emellertid också till de roller och positioner som de jouraktiva förväntas ta i denna process. Jag intresserar mig för hur brottsoffers moraliska karriär kan förknippas med en ideell medmänniskas moraliska karriär. För att bli stödperson i de lokala brottsofferjourer som jag studerat måste man genomgå ett urval, en kortare utbildning, utvecklingssamtal och handledning. Därmed syns en professionell styrning av den ideella stödrollen. Urvalet av stödpersoner bygger dock även på antaganden om en passande personlighet. Egenskaper som att vara empatisk, stabil och vanlig premieras. Brottsofferjouren anspelar både på personligt medmänskliga och opersonligt professionella stödideal i sitt arbete. Rollen som ideell stödperson är sociologiskt intressant eftersom den överskrider vedertagna gränser mellan en intim och en anonym relation. Detta kan kopplas till en spänning mellan ideella organisationers profilering som givare av ett medmänskligt stöd bortom statliga och professionella kontrollsystem och dagens ökande professionalisering och homogenisering av ideella organisationer.
Jag vill framföra en bild av individer som relativt aktiva, vilket är ovanligt i litteratur om brottsoffer men även visa hur brottsoffer är avhängiga olika vägvisare, beskyddare och kontrollanter. Ett brottsofferstöd kan förstås som en ansats att forma kategorisera och benämna ett initialt relativt formlöst fenomen. Enligt denna tolkning kan de aktiva inom offerrörelsen försöka guida en övergång mellan en personlig, obenämnd erfarenhet (som brottsdrabbad) och en tydlig, offentligt erkänd erfarenhet som brottsoffer. I denna övergång kan individen som benämns också vägledas och bedömas av auktoriserade guider som delger honom eller henne verktyg, i form av tolkningar, rolltaganden och strategier. Det finns olika, mer eller mindre etablerade tolkningsramar tillgängliga, som individen kan använda för att kommunicera upplevelsen av att vara brottsdrabbad.
Inledningsvis måste det ske en första kategorisering, vilken de ideella aktörerna skapar med hjälp av andra yrkesgrupper som t.ex. polisen. Kategoriseringen bygger dock också på personernas egen berättelse om brottet, samt på olika professionella utlåtanden t.ex. psykolog, läkare, socialtjänst, jurister, försäkringstjänstemän. Brottsofferjouren har inte några uttalade, gemensamma offerdefinitioner att rätta sig efter, utan har få explicita krav på klienter. Det enda tydliga kriteriet är att man bör ha utsatts för ett brott av ett slag som de jouraktiva anser att de är kapabla att ge stöd för. Många lokala jourer kräver att brottet ska vara polisanmält, men detta räcker inte för att fastställa personers offerstatus. Att man benämnas och betraktas som brottsoffer, tillika godkänns som en passande mottagare av ideellt brottsofferstöd, är en kontinuerlig definitionsprocess. Personen som initialt definierats som brottsoffer förväntas genomgå olika faser, vilka sätts i samband med olika institutionella och professionella fält.
I de psykologiska reaktions- och bearbetningsfaserna förväntas brottsoffret uttrycka ilska men också kräva sina juridiska och känslomässiga rättigheter (t.ex. kränkningsersättning). Psykologiska, byråkratiska och juridiska perspektiv appliceras och knyts samman av de jouraktiva. I en nyorienteringsfas, förväntas brottsoffren sedan gå tillbaks sitt normala liv (t.ex. till arbetet). Guidningen av en person på vägen från oklar status som personligt drabbad mot en tydlig identitet som brottsoffer framstår som en balansgång. Brottsofferjouren kan sägas ha en komplicerad uppgift då de försöker bringa jämvikt mellan varierande influenser och mellan motpoler. Som ideella medmänniskor säger de jouraktiva sig vilja protestera mot professionella gruppers okänsliga krav på brottsoffer. Som representanter för en etablerad organisation kan de emellertid också betecknas som gräsrotsbyråkrater. De ställer liknande krav och kategoriserar sina klienter enligt liknande kriterier som de institutionella aktörer de uttrycker kritik mot.
Min studie handlar dock inte om en definitiv och slutgiltig övergång från att vara (oklart definierad som) brottsdrabbad till att offentligt erkännas som ett idealt offer. Mitt intryck från empirin är istället att det handlar om en prövande, ambivalent och kontinuerlig förhandling av offeraspiranters offerstatus i och genom en ideell stödverksamhet. Förhandlingen färgas av följande (informella) avvägningar:
De jouraktiva uppmuntrar brottsoffer att kämpa för sina känslomässiga rättigheter; de vill ge brottsoffer rätten att visa sig psykiskt instabila utan att stigmatiseras av samhällsrepresentanter, dvs. sådana symptom ses som brottets konsekvenser. Men de vill å andra sidan inte ha klienter som är alltför instabila eller okontrollerade. Framförallt tolereras det inte under lång tidsperiod utan brottsoffren förväntas komma vidare i processen. I andra fall antas man ha fel sorts eller för allvarliga problem. De jouraktiva uppmuntrar vidare brottsoffer att kämpa för sina juridiska, moraliska och ekonomiska rättigheter, men de distanserar sig från personer som anses överdriva denna kamp eller ha fel motiv, vilka benämns rättshaverister eller myglare. Slutligen uppmuntras brottsoffren att tala om och söka hjälp för sina sociala problem, men problemen bör inte vara för omfattande, enligt de jouraktiva. De bör heller inte söka hjälp alltför ivrigt eller kräva för mycket i gengäld av det ideella brottsofferstödet. Istället för att bli betraktad som brottsoffer riskerar man att bli betraktad som energitjuv eller stödparasit, en typ som antas utnyttja de ideellas välvilja.
Jag benämner individen som aspirerar på namnet som brottsoffer, samt de stödåtgärder och rättigheter som kommer tillsammans med detta namn, för offeraspirant. Möjligen kan namnet uppfattas som stötande. Det kan framstå som om jag anser att människor inte verkligen har utsatts för brott. Det är emellertid inte en tolkning som jag skulle ställa mig bakom. Valet av benämning beror istället på att jag vill tydliggöra mitt antagande att begreppet offer inte endast är deskriptivt utan värdeladdat Mitt syfte är att visa benämningars betydelse för känslomässiga erfarenheter. Benämningar och klassificeringar har konsekvenser för etableringen av lagar, social policy och politiska beslut, såväl som för individers personliga identitetsskapande. Framförallt vill jag visa att en benämning och en status som offer är något som kan uppnås av (och tillskrivas) aktörer.
Avdelning/ar
- Sociologi
Publiceringsår
2005
Språk
Svenska
Publikation/Tidskrift/Serie
Lund Dissertations in Sociology
Volym
67
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Sociology, Lund University
Ämne
- Sociology (excluding Social Work, Social Psychology and Social Anthropology)
Nyckelord
- theory of social work
- Social changes
- Sociology
- Criminology
- crises
- emotion work
- voluntary work
- crime victim support
- interaction
- morality
- definition process
- Care and help to handicapped
- Social psychology
- teorier om socialt arbete
- Sociala förändringar
- Sociologi
- Kriminologi
- Handikappade
- vård och rehabilitering
- Socialpsykologi
Status
Published
Handledare
- Malin Åkerström
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISSN: 1102-4712
- ISBN: 91-7267-188-2
- ISRN: LUSADG/SASO/05/1165/SE
Försvarsdatum
7 oktober 2005
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Kulturens auditorium, Lund
Opponent
- Ingrid Sahlin (Docent)