Elizabeth Martinell Barfoed
Senior lecturer | PhD in Social Work
Standardiserade intervjuer i socialt arbete - exemplet ASI
Author
Summary, in Swedish
Standardiserade bedömningsinstrument lanseras som en del i strävanden mot ett mätbart, transparent och evidensbaserat socialt arbete. Ett exempel är den standardiserade ASI-intervjun (Addiction Severity Index) som används inom exempelvis socialtjänsten och kriminalvården. ASI har transformerats från ett kvantitativt forskningsinstrument utformat för Vietnamveteraner frivilligt inlagda på behandlingshem i USA (McLellan 2006), till ett bedömningsinstrument för svenska socialarbetare i myndighetsutövning.
Standardiserade bedömningsinstrument presenteras som ett stöd för ett systematiskt beslutsfattande både på individ- och verksamhetsnivå. Meningen är även att de ska fungera som ett datainsamlingsverktyg för forskning. Idag har vi kunskap om hur många ASI som utförts och hur integrerade de är på organisationsnivå. Vi vet dock mindre om hur dessa instrument används i det vardagliga arbetet.
Syftet med studien är att med etnografisk metod undersöka hur den standardiserade vändningen i socialt arbete motiveras (i internutbildning) och hanteras (i det sociala arbetets praktik).1 Studien är kvalitativ och har en etnografiskt diskursiv ansats: deltagande observation under internutbildning samt ASI-intervjuer med klienter. Därtill ingår kvalitativa intervjuer med utredare och klienter i materialet.
Genom en analys av internutbildning i ASI för socionomer har två professionsstilar identifierats – en ”traditionell” professionsstil och en ny professionsstil (Martinell Barfoed & Jacobsson 2012). Den nya professionsstilen motiveras med positivt laddade begrepp som objektivitet, vetenskaplighet, oproblematisk likhet och ställs direkt och indirekt emot en traditionell professionsstil där begrepp som magkänsla, subjektivitet och problematisk olikhet signalerar ett daterat sätt att arbeta.
Studien visar hur nya metoder påverkar den vardagliga interaktionen mellan socialarbetare och klient och hur båda parter anpassar sig till densamma. Frågeformulärets prefabricerade karaktär lägger restriktioner på det professionella samtalet – särskilda anpassningsstrategier urskiljs från både klientens och utredarens sida. Den standardiserade interaktionen ger inte utrymme för berättande i klassisk mening. Frågor och svar är starkt regisserade och de standardiserade bedömningsinstrumenten kan därigenom betraktas som aktörer i samtalet. Istället sker en digitalisering av språket (”ettor” och ”nollor”), vilket skiljer sig från de berättelser som mer allmänt förknippas med socialt arbete och som länge har varit en oproblematiserad del av socialarbetarens handlingsutrymme (Lipsky 1980). Den standardiserade interaktionen visar sig vara ordknapp, vilket ger en asymmetrisk relation. Socialarbetaren frågar och klienten svarar. Det stora antalet frågor (180 frågor) som idealt sett ska utföras vid ett tillfälle gör att frågeformuläret är starkt styrande för hur interaktionen utvecklas och det krävs interaktionskompetens hos både socialarbetare och klient för att genomföra intervjun. ”Ovanliga klienter” uppges exempelvis vara svåra att anpassa till instrumentets logik.
Klienten i både socialtjänst och kriminalvård är i behov av resurser av olika slag, det kan exempelvis gälla pengar (socialtjänsten) eller ett positivt omdöme inför en väntande rättegång (kriminalvårdens frivård). Att insamlade data betraktas som fakta och information snarare än positionerade berättelser tillkomna i en lokal kontext i ett bestämt syfte behöver övervägas när värdet av intervjun diskuteras, såväl generellt som i det individuella fallet. Det finns få studier av hur de data som samlats in används (lokalt och i forskning) och det är angeläget att med både kvantitativ och kvalitativ metod fortsatt analysera de standardiserade bedömningsinstrumentens praktik i socialt arbete.
Standardiserade bedömningsinstrument presenteras som ett stöd för ett systematiskt beslutsfattande både på individ- och verksamhetsnivå. Meningen är även att de ska fungera som ett datainsamlingsverktyg för forskning. Idag har vi kunskap om hur många ASI som utförts och hur integrerade de är på organisationsnivå. Vi vet dock mindre om hur dessa instrument används i det vardagliga arbetet.
Syftet med studien är att med etnografisk metod undersöka hur den standardiserade vändningen i socialt arbete motiveras (i internutbildning) och hanteras (i det sociala arbetets praktik).1 Studien är kvalitativ och har en etnografiskt diskursiv ansats: deltagande observation under internutbildning samt ASI-intervjuer med klienter. Därtill ingår kvalitativa intervjuer med utredare och klienter i materialet.
Genom en analys av internutbildning i ASI för socionomer har två professionsstilar identifierats – en ”traditionell” professionsstil och en ny professionsstil (Martinell Barfoed & Jacobsson 2012). Den nya professionsstilen motiveras med positivt laddade begrepp som objektivitet, vetenskaplighet, oproblematisk likhet och ställs direkt och indirekt emot en traditionell professionsstil där begrepp som magkänsla, subjektivitet och problematisk olikhet signalerar ett daterat sätt att arbeta.
Studien visar hur nya metoder påverkar den vardagliga interaktionen mellan socialarbetare och klient och hur båda parter anpassar sig till densamma. Frågeformulärets prefabricerade karaktär lägger restriktioner på det professionella samtalet – särskilda anpassningsstrategier urskiljs från både klientens och utredarens sida. Den standardiserade interaktionen ger inte utrymme för berättande i klassisk mening. Frågor och svar är starkt regisserade och de standardiserade bedömningsinstrumenten kan därigenom betraktas som aktörer i samtalet. Istället sker en digitalisering av språket (”ettor” och ”nollor”), vilket skiljer sig från de berättelser som mer allmänt förknippas med socialt arbete och som länge har varit en oproblematiserad del av socialarbetarens handlingsutrymme (Lipsky 1980). Den standardiserade interaktionen visar sig vara ordknapp, vilket ger en asymmetrisk relation. Socialarbetaren frågar och klienten svarar. Det stora antalet frågor (180 frågor) som idealt sett ska utföras vid ett tillfälle gör att frågeformuläret är starkt styrande för hur interaktionen utvecklas och det krävs interaktionskompetens hos både socialarbetare och klient för att genomföra intervjun. ”Ovanliga klienter” uppges exempelvis vara svåra att anpassa till instrumentets logik.
Klienten i både socialtjänst och kriminalvård är i behov av resurser av olika slag, det kan exempelvis gälla pengar (socialtjänsten) eller ett positivt omdöme inför en väntande rättegång (kriminalvårdens frivård). Att insamlade data betraktas som fakta och information snarare än positionerade berättelser tillkomna i en lokal kontext i ett bestämt syfte behöver övervägas när värdet av intervjun diskuteras, såväl generellt som i det individuella fallet. Det finns få studier av hur de data som samlats in används (lokalt och i forskning) och det är angeläget att med både kvantitativ och kvalitativ metod fortsatt analysera de standardiserade bedömningsinstrumentens praktik i socialt arbete.
Department/s
- School of Social Work
Publishing year
2014
Language
Swedish
Publication/Series
Rapport Kriminalvården
Document type
Report
Publisher
Kriminalvården
Topic
- Social Work
Keywords
- Social Sciences
- Social Work
Status
Published
Report number
Projektnummer 2010:182
Research group
- Kriminal- och socialvetenskapligt nätverk
ISBN/ISSN/Other
- ISBN: 9789186903428