En fråga som har dominerat den svenska välfärdspolitiska debatten under de senaste två decennierna är den höga ungdomsarbetslösheten i åldersgruppen 15-24 år. Förutsättningarna för ungdomars arbetsmarknadsetablering och försörjning har förändrats påtagligt. I många avseenden framstår 1990-talets inledande krisår som en brytpunkt. En växande grupp ungdomar lever i fattigdom, uppbär socialbidrag, drabbas av ohälsoproblem och fastnar i långvarigt utanförskap. Under de senaste två decennierna har ungefär 25 procent av varje årskull elever inte uppfyllt kraven för ett slutbetyg och cirka 35 procent av eleverna har inte nått målet grundläggande högskolebehörighet efter fyra års studier. Arbetslösheten bland ungdomar är nästan fem gånger högre än arbetslösheten bland vuxna (gruppen 25-74 år).

Sverige utmärker sig på ett negativt sätt gällande ungdomsarbetslöshet. Varför? Ett huvudspår i forskningen som letar efter förklaringar till ungdomars försämrade etablerings- och försörjningsvillkor i Sverige utgår ifrån ett institutionellt perspektiv och fokuserar på övergången från skola till arbetsliv. Matchningen mellan de kunskaper skolutbildningen erbjuder och den kompetens som arbetslivet efterfrågar anses vara avgörande för ungdomsarbetslöshetens nivå i Sverige. Samtidigt som det finns en hög ungdomsarbetslöshet, så hittar exempelvis industriföretagen inte sökande med rätt kompetens: de arbetslösa ungdomarna har inte de efterfrågade kvalifikationerna.

För att åtgärda matchningsproblematiken har det svenska utbildningsväsendet genomgått sedan 1990-talet flera omfattande skolreformer. Ett huvudsyfte med dessa ändringar har varit att forma yrkesutbildningar präglade av arbetslivets behov. Mot bakgrund av dessa ambitioner utvidgades gymnasieutbildningen med flera yrkesutbildningar som skulle erbjuda mer av färdigutbildning. Reguljära lärlingsutbildningar infördes 2011, där större delen av utbildningen är arbetsplatsförlagd. Yrkes- och lärlingsutbildningar skulle bli mer avnämarstyrda. Dessutom skulle innehållet i yrkesprogrammen lägga en större betoning på yrkesämnena. På den politiska nivån finns förväntningar på att yrkes- och lärlingsutbildningar kan lösa problem som skapats av en gymnasieskola med högskolebehörighet som mål samt underlätta ungdomarnas etablering inom sitt yrkesområde direkt efter avslutade gymnasiestudier.

Övergången skola-arbetsliv med fokus på yrkes- och lärlingsutbildningarna har fått en allt viktigare roll i Sveriges i strävan efter att sänka ungdomsarbetslösheten. Detta ställer höga krav på utbildningsformen på gymnasienivå. Det finns därför en god anledning att fortsätta diskutera och analysera detta område utifrån ett tvärvetenskapligt perspektiv.