”Äldrefältet kan lära sig av rättighetstänkandet i handikappolitiken”

Publicerad 21 mars 2018

Tove Harnett är lektor vid Socialhögskolan i Lund. Hon har tillsammans med forskarkolleger från Lund och Linköping producerat en film där de argumenterar för förändringar i LSS-lagen så att även personer över 65 års ålder ska kunna beviljas assistans.

Hur är den här filmen kopplad till er forskning?

I projektet ”Kan en handikappolitisk modell ge en bättre äldreomsorg?” undersökte jag, Annika Taghizadeh Larsson, Stina Johansson och Håkan Jönson vad som betraktas som rättvist för personer som har äldreomsorg. Vem ska man jämföra sig med? Ett av resultaten var att rättvisa tenderar att handla om jämförelser med andra äldre med omsorgsbehov. Det betraktas som rättvist så länge andra på samma äldreboende har det lika bra eller lika dåligt.

I funktonshinderpolitiken, däremot, handlar rättvisa om jämförelser att personer utan omsorgsbehov eller utan funktionsnedsättning. En tonåring som sitter i rullstol ska ges stöd att leva som andra tonåringar: kunna träffa vänner, gå på disco och ägna sig åt fritidsintressen. För äldre som behöver hjälp har vi mycket svårare att se vad som skulle kunna vara motsvarande jämförelsegrupp. Ska en äldre person som sitter i rullstol ha rätt att leva som andra pensionärer? Vad är ett normalt pensionärsliv nu för tiden? Det är det vi vill visa med filmen.

Vad är ett normalt pensionärsliv nu för tiden? Det är det vi vill visa med filmen.

Vad menar ni när ni pratar om ”att kunna leva som andra”?

Att leva som andra handlar inte om att alla ska leva på samma sätt. Det handlar om att samhället ska tillhandahåller levnadsvillkor som möjliggör att leva som andra.

För andra medborgare är det normalt att få gå ut en gång om dagen, varför ska jag berövas denna möjlighet bara för att jag har hemtjänst eller bor på äldreboende? Om vi tycker att äldre som behöver hjälp ska leva som andra pensionärer behöver vi diskutera vad som är ett ”normalt” pensionärsliv.

Politikerna för en ständig diskussion om förlängt arbetsliv utifrån att vi lever allt längre och är allt friskare och det är idag väldigt få personer mellan 65–80 som har hemtjänst. För personer i denna ålder är vanligt att man ägnar sig åt fritidsintressen, tränar, passar barnbarn, ägnar sig åt frivilligarbete och reser. Vi menar att detta är delar i ett normalt pensionärsliv.

Om man ska krocka med bilen in i ett träd ska man göra det när man är 64

Men det finns väl ändå en vilja i politiken att äldre ska ha det bra?

Jo, men begrepp som trygghet och värdighet som används mycket inom äldreomsorgen, de tenderar att relativiseras. Man kan väl säga att man lever tryggt på ett äldreboende idag, men det är inte att leva som andra. Vi menar att insatser till äldre måste bli mer assistanslika i den meningen att det färre personer inblandade i att ge insatser. Nyligen skrev tidningarna om kvinna som hade haft 127 olika personer från hemtjänsten hos sig under två år. Detta är inte att leva som andra pensionärer.

Vissa forskare har kallat de politiska målen i dagens äldreomsorg för ett ”blomsterspråk”. Det låter fint med trygghet och värdighet, men det saknas tydliga jämförelsegrupper och det gör det svårare att peka på ”nej, nu har ni inte levt upp till det här”. När man inom funktionshinderpolitiken kan man faktiskt säga ”nej, det här är inte att leva som andra”.

Det finns ju massa problem med både funktionshinder- och äldreomsorgspraktiken, men när det gäller politiken och rättighetstänkandet så ser det ganska olika ut och här menar vi att äldrepolitiken kan lära från funktionshinderpolitiken när det gäller frågan om hur man ser på rättigheter och diskriminering.

Tove Harnett. Foto: Sanna Dolck Wall — Foto: Sanna Dolck Wall.

Hur ser lagen ut idag?

Målet med LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra, trots funktionsnedsättning. En av insatserna som kan beviljas är personlig assistans. När lagen kom 1994 förlorade personer rätten till sin assistans när de fyllde 65, vilket blev en skarp kontrast och en plötslig försämring av levnadsvillkoren. Lagen uppdaterades så att de som har beviljats personlig assistans före sin 65-årsdag kan behålla, men inte utöka, denna insats.

Varför är detta intressant?

Idag finns det människor som fått sin funktionsnedsättning före de fyllt 65 och som åldras med personlig assistans och med ett tankesätt att kunna leva som andra. De har ett annat tankesätt och helt andra levnadsvillkor personer som fått sin funktionsnedsättning efter 65-årsdagen och får stöd via äldreomsorgen.

Personer som åldras med personlig assistans visar att ett annat slags liv är möjligt och att det är möjligt att leva ett vanligt pensionärsliv trots omfattande funktionsnedsättningar. I filmen får vi möta Kerstin, 73 år, som har assistans dygnet runt. Hon kan inte öppna sin dator själv, inte klä sig eller snyta sig utan hjälp, men med stöd av sina assistenter lever hon ett vanligt aktivt pensionärsliv. Kerstin träffar vänner, går långa promenader, tar barnbarnet till frisören och sjunger i kör, allt med hjälp av sina assistenter. Hon fick sin funktionsnedsättning för 65 års ålder och hade hon fått den senare hade hon inte beviljats assistans och sannolikt bott på ett äldreboende eller haft omfattande hemtjänstinsatser och inte alls kunnat leva det liv hon lever idag.

Vi menar att 65-årsgränsen måste uppdateras. Det är orimligt att det ska spela roll om man får en funktionsnedsättning före eller efter 65-årsdagen. Inom forskargruppen skämtar vi ibland och säger att om man ska krocka med bilen in i ett träd ska man göra det när man är 64, för gör man det när man fyllt 65 får man hjälp med betydligt lägre ambitionsnivå.

Varför valde ni att göra en film om detta?

Det finns en styrka i att visa de här människorna finns och låta dem själv visa hur ett vanligt pensionärsliv kan se ut. När man sett filmen kan man ställa sig frågan ”är det rätt att Kerstin och andra ska ges möjlighet att leva det här livet? Ja eller nej?” Sedan kommer det att kosta, naturligtvis, men det handlar om vilket typ av samhälle vi vill ha. Vi kan ta bort LSS och säga ”nej, men om du har haft oturen att få en funktionsnedsättning, då ska du bo på en institution,” eller så säger vi, ”nej, men vi tycker att även personer med funktionsnedsättning, även äldre, ska kunna leva som andra” och då får vi ta oss råd till det.