– Det här är har varit är en väldigt outforskad grupp. Den är viktig att förstå för att bland annat kunna förbereda en övergång på ett så bra sätt som möjligt, säger Sofia Linderot som nyligen blev klar med sin avhandling ”Av kärlek och plikt – att bli familjehem till ett barnbarn, syskon eller syskonbarn”.
Sofia Linderots avhandling visar att släktinghemsföräldrarna kan behöva olika typer av stöd då gruppen är heterogen och i regel inte har någon erfarenhet av sin nya roll, till skillnad från många andra familjehemsföräldrar. En mormor med ett vuxet barn med missbruksproblem har till exempel andra behov än mostern vars syster nyligen avlidit eller den 25-åriga brodern som ska ta hand om sitt syskon.
Trots att gruppen är heterogen, finns ett antal gemensamma nämnare.
– Gemensamt för alla var att de var styrda av kärlek och plikt. Kärlek till barnet, som de ofta sett växa upp under svåra förhållanden. Och plikten att som släkting ställa upp, säger Sofia Linderot
En annan gemensam nämnare är att kontakten med de biologiska föräldrarna ofta blir problematisk. Konflikter med föräldrarna, som inte sällan är missbrukare eller har andra typer av problem, utgör den största svårigheten med att vara släktinghemsförälder, enligt flera släktinghemsföräldrar.
Med de dubbla rollerna följer dubbla lojaliteter. Dessa föräldrar har flera förpliktelser vilket leder till att det blir en hel del spänningar och motsägelser att hantera. Man är till exempel både morfar och pappa med informella förpliktelser och familjehemsförälder med ett formellt uppdrag att förhålla sig till.
Problemen till trots, förenas de släktinghemsföräldrar som Sofia Linderot mötte av deras beskrivningar av kärleksfulla emotionella band till barnet, att de av kärlek och plikt tar hand om barnet samt att de skildrar sin uppgift med stort engagemang.
– De vill vara en resurs så länge barnet behöver dem, säger Sofia Linderot som intervjuat ett 40-tal släktinghemsföräldrar från cirka 30 hem i sex olika kommuner.