Undervisning
Jag jobbar som lärare på Socialhögskolan sedan 2004. Sedan 2005 har jag varit engagerad i den så kallade mobiliseringskursen (som sedan starten har haft lite olika officiella namn) – en kurs om mobilisering och entreprenörskap som riktar sig till socionomstudenter och till studenter rekryterade i olika brukarorganisationer. För tillfället är jag även kursföreståndare för den första kursen under socionomernas fjärdetermin - Perspektiv på sociala problem och interventioner.
Jag har under mina år på Socialhögskolan initierat flera inslag och kurser som inkluderar representanter för olika brukarorganisationer i undervisning som studenter eller som timlärare. Mobiliseringskursen är ett sådant exempel och eftersom utvecklingen av denna har upptagit stort utrymme i mitt yrkesverksamma liv beskriver jag den lite mer ingående nedan.
Mobiliseringskursen
Den första mobiliseringskursen på Socialhögskolan i Lund tillkom som ett delprojekt inom ett EU-sponsrat partnerskap finansierat av programmet EQUAL. Equal var ett flerårigt program inom EU:s strukturfonder och handlade om samhällsinkludering av marginaliserade och diskriminerade grupper i samhället. Genom innovativa projekt utförda av organisationer från olika samhällssektorer som bildade nationella och transnationella partnerskap syftade EQUAL till att påverka strukturer och policy i samhället, till förmån för grupper som ansågs vara diskriminerade på arbetsmarknaden. Socialhögskolan hade samarbetat med Basta Arbetskooperativ – ett brukardrivet socialt företag utanför Nykvarn i Stockholmsområdet i ett tidigare EU-projekt, och jag hade utvärderat Bastas utvecklingsverksamhet inom ramen för projektet. Det var tillsammans med Bastas medarbetare som idén om Mobiliseringskursen växte fram. Basta drivs av personer med en bakgrund av missbruk. Socialhögskolan och Basta var formella partners i det så kallade utvecklingspartnerskapet, men även andra brukarorganisationer bjöds in att delta i planeringen av kursen, såsom den svenska klubbhusrörelsen, personer från Romernas riksförbund, medlemmar från Riksförbundet Attention med flera. Initiativet till kursen kan alltså sägas ha kommit från de diskriminerades/ exkluderades egna grupper i samverkan med lärare på Socialhögskolan. De initiativtagande lärarna hade tidigare erfarenheter av att bo och arbeta i kollektiv tillsammans med personer som hade erfarenheter av missbruk eller psykisk ohälsa, vilket präglade deras syn på socialt arbete och deras motivation att arbeta i partnerskap med brukarrörelserna. Syftet med samarbetet var att inkludera medlemmar från olika brukarorganisationer i socionomutbildningens kunskapsutveckling. Lärarlaget ville genom mobiliseringskursen skapa en gränsöverskridande plattform för förändring och skapa förutsättningar för framtida gränsöverskridande samarbeten. Redan från början fanns en vision om att det professionella sociala arbetet skulle kunna förändras och inspireras genom partnerskap med brukarorganisationer.
Konstruktionen av mobiliseringskursen innebar att brukarorganisationernas medlemmar kom att gå en poänggivande kurs, genom att skrivas in på en uppdragsutbildning som gavs parallellt med socionomernas valbara kurs. Studenterna från brukarorganisationerna har på grund av denna inskrivningsform kallats för uppdragsstudenter. Uppdragskursen har givits på grundläggande nivå. Uppdragsutbildning är vanligtvis en kursform som universitetet säljer till olika företag eller offentliga organisationer. Fördelen med denna inskrivningsform är att lärarna själva kan bedöma vem som skall få gå kursen, och behöver inte vara låsta till antagningskrav om högskolekompetens, vilket de flesta (men inte alla) av uppdragsstudenterna saknar. Nackdelen är att all finansiering av uppdragsutbildningar måste genereras utanför universitetssystemet.
Sedan den första kursen, som genomfördes under höstterminen 2005, har 30 mobiliseringskurser hållits. Studenter och lärare på mobiliseringskursen har samverkat med ett 50-tal olika brukarorganisationer. Under senare år har rekryteringen av nya studenter ofta skett med hjälp av kamrater som har gått kurserna, vilket har inneburit att många kommer till kursen utan att kontakten har förmedlats av någon brukarorganisation. Men liksom andra så kallade uppdragsstudenter har de upplevt olika sociala problem och varit klienter eller patienter. Inför de första kurserna kontaktade lärarna en mängd olika brukarorganisationer för att bjuda in till samarbete och för att berätta om vår vision med kursen. De första anmälningarna förmedlades genom ledare inom dessa organisationer. I realiteten har lärarna haft mycket begränsad kunskap om de som anmäler sitt intresse att gå kursen, och i de allra flesta fall godkänns anmälan om det finns plats.
Många av uppdragsstudenterna har erfarenheter av psykisk ohälsa, och inte sällan ett engagemang inom RSMH eller Klubbhusrörelsen (också kallad Fontänhusrörelsen). En annan vanlig bakgrund är ett långvarigt missbruk med den marginalisering som ofta följer på detta. Dessa studenter kan komma från brukarorganisationer som RFHL, Comigen, Svenska Brukarföreningen, KRIS eller Våga Va. Personer med fysiska funktionsnedsättningar eller personer som på grund av sin etniska bakgrund har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden har också deltagit, men inte lika vanligt förekommande. Flera av dem som går kursen har befunnit sig i situationer som har inneburit komplexa svårigheter. En mängd olika problem har förstärkt deras upplevelser av marginalisering och utestängning från samhället, såsom exempelvis erfarenheter av hemlöshet, skulder, familjeproblem, missbruk och psykiska eller fysiska funktionshinder.
Mobiliseringskursen har inneburit en utmaning som har handlat om att skapa ett vi – en gemenskap – mellan socionomstudenter och studenter från brukarorganisationer. Socionomstudenterna skolas under sin utbildning till att ingå i ett professionellt kollektiv medan de som kommer från olika brukarorganisationer normalt befinner sig utanför den professionella gränsdragningen. En hypotes har varit att gränserna mellan den ena och den andra kategorin kan bli mindre märkbar om deltagare distanserar sig från sina kategoriska rollfigurer. Jag återkommer till hur arbetet har lagts upp för att uppmuntra detta gränsöverskridande. Mobiliseringskurserna har syftat till att utrusta studenterna med kunskaper om hur ett socialt förändringsarbete skall kunna ske tillsammans med dem som har drabbats av olika problem.
Det internationella nätverket PowerUs
År 2011 initierade jag och koordinerade ett treårigt internationellt projekt som finansierades av Leonardo. Detta blev starten av det internationella nätverket PowerUs. Ursprungligen bestod PowerUs av forskare och brukarrepresentanter från tre länder, men idag deltar kollegor från Belgien, Canada, Danmark, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Polen, Sydafrika, Schweiz, Sverige, och Storbritannien.
Inom näterket utvecklas ömsesidiga metoder för att kunna förändra det sociala arbetet till att bli mer effektivt i att stödja empowermentprocesser för marginaliserade och diskriminerade grupper i samhället.
Forskning
Mina forskningsintressen inrymmer frågor om makt, brukarinflytande, förändringsarbete, samt handlingsutrymme för organisationer och enskilda organisationsrepresentanter. Jag disputerade 2021 med avhandlingen "Iscensatt inkludering. Gemenskap som mål och utmaning på socionomutbildningen".
Jag är också engagerad i att utveckla brukarmedverkan det nationella spridningsarbetet av Bostad Först – ett initiativ till samarbete mellan forskare, praktiker och brukarrepresentanter. Sedan 2022 är jag aktiv i ett FORTE-finansierat projekt som heter RECO - Resilienta gemenskaper genom hållbar välfärdstransformation.