Barns möjlighet att vara delaktiga i frågor som berör dem beskrivs vanligtvis som en förutsättning för att barnets bästa ska kunna tillgodoses i enlighet med barnkonventionens intentioner. Samtidigt visar forskning att professionella ofta talar med barn i mindre utsträckning än vad de borde, och att stöd- och hjälpinsatser inte sällan tillsätts utifrån de vuxnas problemformuleringar och behov.
För att stärka barn i deras kontakt med sociala myndigheter erbjuder flera svenska barnrättsorganisationer idag stöd till barn genom ett barnombud. Behovet av att inrätta fler oberoende barnombud har lyfts i flera statliga utredningar (Framtidens socialtjänst 2020; Barnrättighetsutredningen 2016) och i Utredningen om barns möjligheter att utkräva sina rättigheter (2023) föreslås statligt stöd till att etablera fler oberoende barnombud i landet.
I forskningsprojektet Min röst, mitt liv undersöks hur barn och unga som har erfarenhet av kontakt med socialtjänsten beskriver sina upplevelser av att komma till tals, bli lyssnade på och kunna påverka stöd- och hjälpinsatser – och vilken betydelse ett oberoende barnombud beskrivs ha för barnens aktörskap och medinflytande. Studiens syfte är att utveckla empirisk och teoretisk kunskap om vuxna professionellas möjlighet att stärka barns delaktighet i myndighetsbaserat socialt arbete, både i rollen som myndighetsutövare och som fristående stödpersoner.
Projektledare: Ulrika Levander
Projektet finansieras av Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Pågående: 2024-08-01– 2025-08-01