Rapporten tar sin utgångspunkt i skånsk lokalhistoria och en berättelse om en kvinna från Mellanskåne som för drygt 100 år sedan blev gravid utan att våga berätta det för någon och som i desperation dödade sina tvillingar vid födseln.
”Det visade sig att barnamordet skett 1911 i Östra Sallerups församling, bara några byar bort från mitt barndomshem. Mitt intresse blev inte mindre av att jag i domboken fann att någon klippt bort flera sidor, där rättegångsprotokollet skulle ha funnits. Därmed tystades Marianas röst. Var det skammen som därmed skulle utplånas? Det visade sig dock att polisprotokollen fanns på annan plats i domboken och hade undgått förstörelse. Jag läste dem och fick därigenom en glimt av Marianas egen röst, där hennes förtvivlan, skam och rädsla för fadern skymtar fram”, skriver Gunvor Andersson i inledningen av rapporten Barn som dödas, barn som lämnas bort och barn som dör. Ett kvinnoöde.
Innan begreppet utsatta barn fick den breda betydelse det har idag fanns det för bara några generationer sedan barn som dödades av fruktan för vanära eller lämnades bort anonymt av skyddslösa ensamstående mödrar.
Gunvor Anderssons farmor hade känt Mariana. Farmorns berättelse om att Mariana dödat sina tvillingar vid födseln av rädsla för sin far hade satt sig djupt i hennes minne. Det dröjde drygt sextio år innan Gunvor Andersson började undra: Var skedde det och hur var det egentligen? Går det att få fram något från kyrkoböcker och domböcker? I sitt sökande efter Marianas livsöde kom det fram att hon även fött ett till barn anonymt under skydd av det så kallade barnamordsplakatet, som gällde fram till 1918.
Rapporten har gått igenom forskningslitteratur om barnamord och offentliga dokument har kompletterats med viss muntlig information. Den visar även på lagstiftarens syn på barnamord över tid.