Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Forskning om ålderism pekar på hur lagen gör skillnad på människor

Foto. Tove Harnett, Socialhögskolan. Foto: Ingemar D Kristiansen.

"Åldersgränsen är vår tids ättestupa", ryter Tove Harnett ifrån, forskare på Socialhögskolan, efter att ha tagit del av 66-årige ALS-sjuke Bengts öde. En viss hjälp innan 65 års ålder, en helt annan efter. Ålderism, menar Tove Harnett.

Ambitionen för gruppen upp till 65 år med funktionshinder är att de ska kunna leva precis som jämnåriga utan funktionshinder, aktivt och med goda levnadsvillkor. För den andra, äldre gruppen, är ambitionsnivån lägre. Här räcker det att skäliga levnadsvillkor uppnås.

Tove Harnett forskar kring åldersgränser i stödsystem och det som kallas ålderism - diskriminering på grund av ålder, och hon är kritisk till hur lagen gör skillnad på människor.  Efter att ha läst om att ALS-sjuke Bengt Wollmark, 66 år, nekats den assistans han behöver i hemmet på grund av att han är över 65 år, ryter hon ifrån.

– Jag tror inte att många medborgare i Sverige känner till det här. Det är lite som en modern ättestupa. 65-årsgränsen är central för vilken typ av stöd du får om du drabbas av en funktionsnedsättning, säger Tove Harnett.